Vad tror du kommer hända?

Helt plötsligt verkar det som att det är OK att hota människor med döden på grund av något de har ritat, filmat eller skrivit. ”Det är onödigt att provocera” sägs det. Helt plötsligt börjar vi se över vårt kulturarv och rensa ut bland barnböcker som har tveksamma värderingar. ”Vi borde se över vuxenutbudet också” sägs det. Jag känner igen det här.

------

Det farliga är inte att det finns gamla böcker där afrikaner framställs som mindre värda och korkade. Det farliga är inte att någon avbildar en historisk figur med provokativt uppsåt. Det farliga är bristen på perspektiv. Det farliga är heligheten.

------

Barn fungerar på samma sätt. Säg åt en treåring att inte röra vägguttaget. Gå ut ur rummet. Det är psykologi på dagisnivå, jag vet. Men det är där vi har hamnat. Du FÅR inte rita profeten. Jag dödar dig om du ritar profeten. Vad tror du kommer hända?

------

Jag läste nästan bara Tintin under min uppväxt. Under en tioårsperiod var han totalt dominerande i mitt kulturutbud, möjligtvis uppblandat med lite Pippi (och hennes negerkung till far) och Emil (och hans sadistiske far). Efter detta var det dags för bloddrypande amerikanska hårdrockare blandat med bröstvisande engelska popikoner.

------

Min tonårstörst efter rättvisa och medmänsklighet kände därefter inga gränser. Jag blev rentav aggressiv vid minsta antydan till sociala orättvisor eller förtryck. Ni FÅR inte rita hakkors på skolgården. Jag slår er om ni ritar hakkors på skolgården. Vad tror du hände?

------

Lösning? Utbildning. Upplysning. Avdramatisering. Diskussion. Dialog. Historieberättande. Kulturarv. Tillit. Tillåtelse. Kärlek. Ansvar. Vetenskap. Men det vet väl alla redan hoppas jag.

Musikens nya kläder

Det finns inga begränsningar längre. Jag kan få tag på allt, när som helst. Det borde vara varje musikväns våta dröm och totala lycka. Men i vår iver har vi glömt en gammal Sanning.

Musik på band

1986. Min bror gav mig ett litet hårdplastfodral med Pippi Långstrump tryckt på utsidan. Jag öppnade och i fodralet låg ett kassettband (en typ av musikbärare som användes på den här tiden) varpå följande text stod i tjock svart tusch: Hårdråkk. Jag satte bandet i familjens kassettbandspelare (en typ av musikspelare som man spelade kassettband i) och har sedan den dagen aldrig riktigt slutat lyssna på Black Sabbath, Motley Crue och Guns N Roses.

Dela det här stycket

Jag tror att det var begränsningen som skapade fascinationen. När jag nu får minst 200 uppdateringar eller delningar per dag om artister jag MÅSTE kolla upp, försvinner dom givetvis i mängden fortare än du kan säga ”blockera den här personens uppdateringar”. Det är inget fel på musiken. Det är mediet, eller snarare ickemediet.

– OK, vad har du för lösning om det nu är sån jävla katastrof? undrar du.

Jag har ingen. Det här är en bitter betraktelse av ett tidsfenomen, inget annat. En 70-talists beklämmande bakåtsträvan, en gammal vinylälskares bön. Jag skulle vilja jämföra det med något som alltid har varit och förmodligen alltid kommer att vara lika spännande som det var att köpa en vinylskiva utifrån omslaget utan att ha en aning om hur musiken lät förrän den låg på farsans gamla Telefunken. Sex, med andra ord. Det är bara spännande så länge det finns begränsningar.

Kejsaren. Nero alltså, inte han som gick naken.

Den bortglömda Sanningen jag nämnde i ingressen är alltså följande: för mycket frihet och för många valmöjligheter gör oss osäkra och passiva och till slut apatiska. Som Nero i Romarriket. Nu var han visserligen galen, men det finns en tydlig parallell mellan hans liv utan moraliska eller köttsliga begränsningar, och den apatiska känslan som uppstår när jag sitter med ett sökfönster utan att komma på en enda artist som jag vill lyssna på.

Som sagt, det kommer ingen vis slutsats eller åtgärdsplan här. Jag ville bara sätta fingret på min pekskärmsångest, min lyxångest, min musikpanik. Nu känns det bättre.

Jag vet hur ni tänker.

Har ni hört talas om åttiotalistandan? Den genomsyrar det mesta i det moderna Sverige och går ut på att man skall följa sina drömmar och absolut inte fastna någonstans. Man skall inte heller låta någon styra vare sig vägen dit eller något annat heller för den delen. Det är en filosofi vars mantra ekar ända tillbaka till sjuttiotalet; hitta dig själv, ta hand om dig själv. Dock finns ett olyckligt tillägg i dagens version; bli rikare, vässa armbågarna.

Att rösta på alliansen är ett oerhört enkelt val och ett tydligt exempel på att denna anda har hittat in i maktens korridorer. Alliansen framstår mer och mer som ett missnöjesalternativ för ett folk som länge har haft relativt höga skattesatser. Man har kopierat traditionell socialdemokratisk retorik och argumentation och har på detta vis lyckats få medelinkomsttagaren att välja bort trygghet och skyddsnät till förmån för ett par extra hundralappar i lönekuvertet.

Det rödgröna alternativet är således jämförbart med att börja pensionsspara vid tjugo års ålder. Oerhört ospännande och alldeles för långt fram i tiden för att det skall kännas relevant. De flesta av oss kommer dock att bli 65. De flesta av oss (eller någon i vår absoluta närhet) kommer dessutom behöva statens hjälp någon gång i livet på grund av sjukdom eller arbetslöshet. Just vid det tillfället är det då med dagens politik oerhört viktigt att vi har lagt undan de där extra hundralapparna på ett bra ställe. Vi som inte ens vill pensionsspara.

Det kan te sig som att det ena alternativet är en röst på samhället och det andra på dig själv, frågan är bara vilket som är vad? På lång sikt.

Det korta steget från plenisalen till sandlådan.*

Vi förväntar oss att våra politiker gör sitt yttersta för att hålla Sverige i det skick de vill att det ska vara. Vi hoppas och tror att dessa människor tar sitt uppdrag på största allvar och förvaltar våra gemensamma skattepengar på ett (enligt deras partilinje) vettigt sätt, oavsett politisk inriktning. Även om vårt demokratiska system har sina brister kan man konstatera att vi svenskar litar mer på våra förtroendevalda än den genomsnittlige amerikanen till exempel. Detta bevisas, om inte annat, genom ett mycket högre valdeltagande.

Igår såg jag dock ett utspel av Mats Odell som för oss närmare situationen i Det stora landet i väst. Det är nästan omöjligt att ens skriva något om detta utan att sänka sig till samma barnsliga nivå. Det är valår och man kanske kan förvänta sig att partierna har tuffare verbala strider än normalt. Detta ursäktar dock inte Mats Odells beteende. Han har på tio sekunder lyckats reducera sin egen och en stor del av valrörelsens trovärdighet till ett sandlådekrig där den som kastar mest skit på den andra vinner.

Det bästa vore om oppositionen såg detta som ett slag under bältet och ignorerade utspelet totalt. Men eftersom detta inte kommer hända har jag nedan skrivit några användbara ”comebacks” som ligger på samma nivå som Odells uttalande.

- Den som sa det, han var det.

- Din mamma.

- Skvallerbytta bing bång.

*Detta inlägg är helt ofärgat och endast drivet av en enorm trötthet inför vuxna människor som beter sig som barn.

Rut

Rut eller Ruth är ett kvinnonamn med hebreiskt ursprung. Betydelsen är osäker och olika förklaringar har föreslagits, bland annat vänskap, medkänsla och herdinna. Rut verkar också vara en nagel i ögat på oppositionen. Ett gränsland där moderna tvåfärgade yrkespolitiker delar sina åsikter åt olika håll. Detta ger upphov till ett antal ofärgade frågeställningar.

- Är det moraliskt försvarbart att ha två karriärer i en jämställd familj?

- Kan man verkligen anse barnpassning och städning som arbetslöshetens räddande ängel eller är de bara ett verktyg som befäster klassklyftan och stärker gamla trötta värderingar?

- Om Rut innebär att familjer med lite lägre inkomst har en möjlighet att skapa ett bättre utgångsläge genom två bra inkomster istället för en, tjänar icke då detta jämställdheten och klassutjämningen?

- Är det skattebetalarnas ansvar att finansiera de välbärgades barnpassning och rena hem eller ska man anta att de som verkligen behöver dessa tjänster har råd ändå?

Dessa frågor har inga självklara svar, men tydligt är att om man skall få förtroende hos potentiella väljare så bör man välja en linje och hålla sig därefter. Precis som Johnny Cash.

Inför stenförbud i glashusen

Varför denna kulturdevalvering? Människor behöver och konsumerar musik mer än någonsin, men förväntar sig att musiker gillar att jobba gratis. Det krävs inget geni för att räkna ut att det kommer att fortsätta på det här viset ända tills vi har fått en attitydförändring. Inga lagar eller regler kommer någonsin att kunna stoppa den omoraliska folkrörelse som stavas illegal fildelning. Warner music har i dagarna bestämt sig för att sluta samarbeta med Spotify, vilket är väldigt enkelt att förstå med lite logik. Det har visat sig att hela affärsidén inte slog på det sätt som det var tänkt, det vill säga fler prenumeranter och färre gratisabonnemang. Detta generar i sin tur mindre pengar att dela på för artister och skivbolag och har i slutändan fungerat som ett effektivt sätt att beröva musiker på STIM-ersättning. Nedan har vi ett par färska exempel från GP.se på inställningen som många människor har angående Warners beslut:

- ”Som vanligt så lyckas mediaindustrin trampa snett igen.
Detta innebär tyvärr bara att fler kommer återgå till att tanka ner musiken olagligt igen.”

- ”Bara att återgå till piratkopiering med andra ord. Spotify var ett bra försök, men skivbolagen verkar ju helt sakna verklighetsförankring.”

Som vi ser så skylls allt på skivbolagen och ingen verkar ha insikt i grundproblemet; att det kostar pengar att skapa, spela in och distribuera musik. Får man inga pengar för sina verk så måste man alltså förvärvsarbeta som alla andra människor, vilket naturligtvis resulterar i färre antal artister som kan arbeta professionellt och därmed påverkas både mångfalden och kvaliteten på det totala musikutbudet. I-tunes och liknande tjänster är ett utmärkt sätt att marknadsföra musik på, och även Spotify-modellen skulle fungera om man tar bort gratisversionen och fokuserar på mångfald och artistersättning. Man måste även se till att konsumenten får vara med och bestämma formatet, annars är vi tillbaka på ruta ett. Det finns några obevekliga sanningar i allt detta.

- Kunden har alltid rätt, så länge det finns ett missnöje kommer folk fortsätta att stjäla.

- Musik kommer alltid vara en central del i människors liv

- Musiker måste kunna vara professionella och få betalt.

- Skivbolagen har tappat all trovärdighet och måste tänka nytt och RÄTT.

Det är, som synes, ingen lätt uppgift men definitivt en som måste lösas om vi överhuvudtaget ska hitta harmoni mellan kreatörer och konsumenter.

153 miljoner.

Sveriges befolkning har under den värsta lågkonjunkturen i mannaminne skänkt 153 miljoner kronor till Haitis lidande befolkning. Det finns anledning, 170000 människor fick sätta livet till i den fruktansvärda katastrofen. Det som slår mig när jag tittar lite närmare på denna och liknande händelser är att människor utövar sin medmänsklighet väldigt sporadiskt och ytterst kommersiellt. Det finns otaliga världskatastrofer som aldrig kommer i närheten av våra svenska medier, men som är minst lika förödande och fruktansvärda som den på Haiti. Det finns folkslag som varit förtryckta under decennier som inte ser en skymt av några medmänskliga gåvor från västvärlden. Det finns kvinnor som helt saknar rättigheter, barn som säljs som boskap och moderna slavarbetare som kanske inte varit med om en jordbävning men garanterat aldrig sett något annat än lidande och svält. Jag skulle kunna göra en lista, men jag befarar att jag är för svaghjärtad för att orka skriva den. Jag är den förste att applådera Sveriges befolkning och kanske framför allt Sveriges media och hjälporganisationer för 153000000 kronor från hårt ansatta mobilräkningar och nätkonton. Det är en nobel gest och säkert till stor hjälp för alla inblandade. Man ställer sig dock oundvikligen frågan: Vem bryr sig på riktigt?