Det finns inga begränsningar längre. Jag kan få tag på allt, när som helst. Det borde vara varje musikväns våta dröm och totala lycka. Men i vår iver har vi glömt en gammal Sanning.
Musik på band
1986. Min bror gav mig ett litet hårdplastfodral med Pippi Långstrump tryckt på utsidan. Jag öppnade och i fodralet låg ett kassettband (en typ av musikbärare som användes på den här tiden) varpå följande text stod i tjock svart tusch: Hårdråkk. Jag satte bandet i familjens kassettbandspelare (en typ av musikspelare som man spelade kassettband i) och har sedan den dagen aldrig riktigt slutat lyssna på Black Sabbath, Motley Crue och Guns N Roses.
Dela det här stycket
Jag tror att det var begränsningen som skapade fascinationen. När jag nu får minst 200 uppdateringar eller delningar per dag om artister jag MÅSTE kolla upp, försvinner dom givetvis i mängden fortare än du kan säga ”blockera den här personens uppdateringar”. Det är inget fel på musiken. Det är mediet, eller snarare ickemediet.
– OK, vad har du för lösning om det nu är sån jävla katastrof? undrar du.
Jag har ingen. Det här är en bitter betraktelse av ett tidsfenomen, inget annat. En 70-talists beklämmande bakåtsträvan, en gammal vinylälskares bön. Jag skulle vilja jämföra det med något som alltid har varit och förmodligen alltid kommer att vara lika spännande som det var att köpa en vinylskiva utifrån omslaget utan att ha en aning om hur musiken lät förrän den låg på farsans gamla Telefunken. Sex, med andra ord. Det är bara spännande så länge det finns begränsningar.
Kejsaren. Nero alltså, inte han som gick naken.
Den bortglömda Sanningen jag nämnde i ingressen är alltså följande: för mycket frihet och för många valmöjligheter gör oss osäkra och passiva och till slut apatiska. Som Nero i Romarriket. Nu var han visserligen galen, men det finns en tydlig parallell mellan hans liv utan moraliska eller köttsliga begränsningar, och den apatiska känslan som uppstår när jag sitter med ett sökfönster utan att komma på en enda artist som jag vill lyssna på.
Som sagt, det kommer ingen vis slutsats eller åtgärdsplan här. Jag ville bara sätta fingret på min pekskärmsångest, min lyxångest, min musikpanik. Nu känns det bättre.
