Jag vet hur ni tänker.

Har ni hört talas om åttiotalistandan? Den genomsyrar det mesta i det moderna Sverige och går ut på att man skall följa sina drömmar och absolut inte fastna någonstans. Man skall inte heller låta någon styra vare sig vägen dit eller något annat heller för den delen. Det är en filosofi vars mantra ekar ända tillbaka till sjuttiotalet; hitta dig själv, ta hand om dig själv. Dock finns ett olyckligt tillägg i dagens version; bli rikare, vässa armbågarna.

Att rösta på alliansen är ett oerhört enkelt val och ett tydligt exempel på att denna anda har hittat in i maktens korridorer. Alliansen framstår mer och mer som ett missnöjesalternativ för ett folk som länge har haft relativt höga skattesatser. Man har kopierat traditionell socialdemokratisk retorik och argumentation och har på detta vis lyckats få medelinkomsttagaren att välja bort trygghet och skyddsnät till förmån för ett par extra hundralappar i lönekuvertet.

Det rödgröna alternativet är således jämförbart med att börja pensionsspara vid tjugo års ålder. Oerhört ospännande och alldeles för långt fram i tiden för att det skall kännas relevant. De flesta av oss kommer dock att bli 65. De flesta av oss (eller någon i vår absoluta närhet) kommer dessutom behöva statens hjälp någon gång i livet på grund av sjukdom eller arbetslöshet. Just vid det tillfället är det då med dagens politik oerhört viktigt att vi har lagt undan de där extra hundralapparna på ett bra ställe. Vi som inte ens vill pensionsspara.

Det kan te sig som att det ena alternativet är en röst på samhället och det andra på dig själv, frågan är bara vilket som är vad? På lång sikt.